Svensk fotograf i skuddlinjen

Paul Melander fra den svenske bildtidningen SE var en av de aller siste som forlot Steinkjer før tyskerne tok byen. Hans øyenvitnebeskrivelse og bilder gir oss et unik innblikk i en av Steinkjers mest dramatiske dager.
Felttoget i Nord-Trøndelag

Av SEs reporterfotograv Paul Melander
21. april 1940.

Slaget vid Steinkjer blev den första verkliga drabbning til lands under det norsk-tyska kriget. Där fingo tysk och brittiska styrkor för  första gången direkt kontakt med varandra och ett regelrätt blodigt og förödande slag utspelades i bergen kring den lilla staden.

När jag tillsammans med den amerikanske journalisten Leland Stowe i Chicago Daily News, så som de enda tidningsmännen i världen nådde de främsta linjerne vid Steinkjer, hade tyskarna redan bombat staden en gång och insatte nu ett andra förödande bombardemang från luften. Bombplanen sänkte sig lågt över husen och öste sin förödande last över det försvarslöse samhället som nu utrymts av civilbefolkningen. Söder om staden hördes kulsprutornas smatter, först tyskarnas och därefter de svarande britternas, vilken senare vapen arbetade i snabbare temo och i en högare tonart. Småningom började dock en helt annan musik blada sig i konserten. En tysk kryssare hade gått högst upp i Trondheimsfjorden och öppnade eld med sitt tunga artilleri. Vi sågo hur krevaderna började uppe i bergsluttningen och närmade sig. Det var just dä vi gjorde vår snabba rundvandring i den bombade staden. Stowe och jag vandrade runt bland ruinarna och jag tog så månge buildar jag hann med, ty jag förstod att det här endast gällde minuter innan artellerie skulle nå den plats där vi vandrade.

Houdgatan kantades nu av spretande skorstenar som markerade var husen stått och det som fanns kvar av själve staden var endast ett och annat hus, som utgjorde undantaket från regeln: Att hela staden smulats sönder.

Inom kort började artilleriets eld närme sig staden och vi måste dra oss ut från denna. Vi träffade då engelska trupper som företogo omgrupperingar. De möttes av fruktansvärda terrängsvårighetar; ty de senatse dagars snöfall hade gjort vägarna oframkommliga ocg överalt fick man formligen gräva sig fram. Man s¨kte sig nu til nye ställninger uppe i de skogrike bergen och dät väntade man på försterkningar som innskeppats i Namsos. Jag mötte några engelska officerare i skotske uniformer som tydeligen insågo situasjonens allvar. Tyskarna hadde från sina krigsfarty i Trondheim landsatt förstärkningar och norske styrkorna och de numerärt underlägsna brittiske ocg norska styrkorna tvingades nu till en mindre retrett.

Jag såg ochså månge sårade som omhändertogos av ambulasepersonalen. Denna arbetade under stora svårigheter men med beundransvärt mod och sjåalvuppoffring. Över hela trakten hade dock en viss villarvalla spritt sig, ty den norske befolkningen var skräckslagen av stridens verkningar och genom snömassora – som delvis tinats upp til blöt sörjä – var det svårt att hålla förbindelsene bakåt klara.

På vegen mellan Steinkjer och Grong, som er en etappestation mellan fronten och landstigningsplassen Namsos, mötte jag mycket militär som tydligen var på veg att gå i ställningar i den nye frontlinjen. Bakom dessa kom också en lång kolonn av franska trupper som satts i land i Namsos och som nu var på uppmarch mot ställningar norr om Steinkjer. Dessa fransmän gjorde ett mycket vederhäftig och pålitligt intryck och en del av dem var tydeligen rutinerat folk som varit med om många hårde duster i tidligare strider.  I en liten gård stötte jag på den norske staben som nu arbetade i full kontakt ned briter og fransmän och d¨r säg jag bl. a. øverste Getz som var optimistisk och trodde att situasjonen småningom skulle klarna till försvararnas fördel, sedan samarbetet med de utländska förstärkningane nu kunnat organiseres.

Felttoget i Nord-Trøndelag